se namnen på spelare längst ner efter artikeln

Coach ”Sacke” minns framgångssagan

Att vinna SM-guld i ishockey är en prestation som toppar det mesta.

År 1979 lyckades AIF:s juniorlag med bedriften som gav eko i hockey-Sverige.

På Johanneshov finalbesegrades Djurgården med dess landslagsstjärnor.

– Junior-SM blev som en examen sedan vi varit tillsammans i tio år. Sen värvades många spelare av andra, berättar coachen Sixten ”Sacke” Aidanpää 40 år senare.

Hans kull bestod av spelare födda 1959-1961. Även några 58:or fanns med på resan..

– Vi hade 140 spelare från början och ett eget lag för B-juniorer skulle nog behövts som i modern tid. Halva gänget tränade i hallen, halva gänget på uterinken. Jag delade upp dem i fyra-fem interna jämna lag i olika tröjfärger, säger ”Sacke”.

Åren ägnades till att bygga upp och utveckla en bra laganda och till att utveckla spelare. 

Med mycket gott facit, i form av otaliga serie- och turneringssegrar, sedan ett representationslag började mönstras på B-pojknivå.

Något som ”Sackes” och lagledaren Göran Nivas grabbar krönte med Svenskt Mästerskapsguld för A-pojkar 1976. Det första i Norrbotten!

Segerskytt i finalen mot Djurgården var Harry Kiviniemi.

Grädde på moset var B-pojkarnas riksslutspel där de ståtade som bäst i landet efter en finalseger mot Solna AIK. Ingemar Krekula matchvinnare.

En mycket glad Göran Niva sa efteråt:

– Nu har vi vunnit allt den här vintern. En strålande känsla.

Ytterligare en milstolpe samma säsong var att AIF:s juniorlag (där även flera A-pojkar ingick) knep JSM-bronset sedan Tommy Nilsson avgjort mot Färjestad i den 8:e straffomgången. AIF:s dittills största framgång på juniorsidan.

Än större bravader stundade

För att ta klivet till mästarsäsongen 1978/79 inleddes AIF:s framfart i länet med solklara vinster innan Piteå besegrades i JDM-finalen:

– Tuffaste matchen egentligen, vi vann med uddamålet. Sedan väntade Norrlandsfinalen mot bland annat MoDo och Timrå vill jag minnas. Dem slog vi tvåsiffrigt, berättar ”Sacke”.

Kronan på verket blev att få kliva in på gamla Hovet i JSM-slutspelet dit även Brynäs, Tyringe och Djurgården kvalificerat sig.

Semifinalen mot Brynäs blev närmast en expeditionsaffär, där ”Sacke” ställde förstafemman rätt tidigt för att vila den till finalen.

Djurgården vann för sin del semin mot Tyringe. ”Sacke” kollade in deras förstaperiod och noterade att stockholmslaget hade stabbiga backar:

– Det räckte. Jag visste hur vi skulle starta. Jag och Göran Niva gick till hotellet och samlade grabbarna för genomgång klockan tio på kvällen. Där fick femmorna själva prata ihop sig sedan jag presenterat grundlinjerna.

Djurgården, som dittills aldrig nått längre än till semifinal i JSM, hade värvat flera spelare inför slutspelet, fast beslutna om att det äntligen skulle bli guld.

Bland annat med landslagsmännen Håkan Södergren, Peter Ekroth, Thomas Eriksson och Tommy Mörth.

AIF var därför starkt nederlagstippat.

Kirunagrabbarna ville dock annat och tog snabbt finalkommandot.

Med en ledning på 4-1 och 5-2 styrde de tillställningen.

– Farsan satt på läktaren tillsammans med landslagsspelarna Rolle Stoltz och Lasse Björn. Djurgårdaren Rolle var helt förundrad över våra små killar, som lirade pucken som på ett snöre. Han lämnade besviket hallen snabbt, berättar ”Sacke”.

AIF satte psykologiskt viktiga mål i början av perioderna. Micke Andersson gjorde nog fyra.

När stridens dimmor skingrats ståtade AIF som segrare med siffrorna 7-5 och hemförde Norrbottens och Kirunas första och än idag enda svenska mästerskapstitel för A-juniorer.

– Puff, puff! Sedan var det klart, säger ”Sacke”.

Starkt kollektiv

Han blir smått rörd när han tänker tillbaka på åren med detta fantastiska gäng:

– En otrolig och väldigt rolig upplevelse. Vilken laganda! Vi hade mycket skoj, men från tre timmar före match blev det allvar.

– Vi kommer aldrig mer att få ihop ett likadant juniorgäng som håller ihop under tio år. Än idag har vi fin kontakt.

– Det är svårt att lyfta fram någon enskild spelare. Vi var framförallt ett lag, säger han. 

Ändå bör radarparet Lasse Karlsson som back och Micke Andersson som vass forward nämnas. Tio år senare skulle de vara med om att vinna både stora SM och VM. 

Som sista utpost fanns målvaktsfantomen Micke Gustafsson. En poängräddare av stora mått när inte utespelarna var riktigt på tårna.

– Vi får inte glömma de övriga ledarna, som nu är döda.  Göran Niva var en klippa på att fixa mat och annat. Han fick till och med Solna AIK att spela med MoDo:s tröjor(!) när vi mötte och slog dem i Modo-cupen. Vi ville köra i våra svart-gula hemmaställ, säger ”Sacke”.

– Som skridskoslipare hade vi Olle Vinsa, som tyvärr avled tidigt. Göte Johansson kom in som ersättare.

– Föräldrarna och deras engagemang var också viktigt. Med lottförsäljning och annat. Och  ”Snoddas” som var oslagbar när det gällde att fixa fram utrustning och klubbor.

Domarna ville bromsa tempot!

Ett minne från en match på Matojärvi mot Skellefteå AIK i allsvenska juniorserien får avsluta intervjun med ”Sacke”:

– Båda lagen var skridskostarka och det var en av de allra tuffaste juniormatcherna. Spelarna drev upp ett sånt tempo att domarna inte hängde med. De kom till båset och bad oss  lugna ner oss eftersom de inte hann med i svängarna.

– Jag svarade bara ”vi kör” och att sa åt domarna att det var deras uppgift att hänga med. Men vilket tempo! Pucken går ju snabbare än spelarna och vi släppte den hela tiden i passningsfickor. Idag är det mer taktik som hindrar ett sånt spel.

– Vi vann matchen och domarna fick en riktig genomkörare!  

Text: Kenneth Johansson

På bilden

Övre raden fr. vänster: Ulf Dantoft, Peter Rehnblom, Lars-Erik Sörbrand, Tomas Johdet, Mikael Andersson, Torbjörn Keskitalo, Åke Sturk, Sixten Aidanpää, Göran Niva, Lars Karlsson.

Mellersta raden fr. vänster: Göte Johansson, Harry Kiviniemi, Ingemar Törmä, Lars Gustavsson, Krister Vinsa, Tomas Kardefeldt, Thor Stöckel, Mats Gustavsson, P-O Lassi.

Liggande fr. vänster: Björn Pudas, Mikael Gustavsson.